Vad sa jag egentligen i kommunfullmäktiges debatt i flyktingfrågan?

Ja, det kan man fråga sig när man läser i massmedia om hur diskussionerna kring ett eventuell flyktingmottagande i Saltvik gick till vid kommunfullmäktiges senaste möte. Här nedan relaterar jag vad jag egentligen sa i debatten.

Jag framförde att det inte i lag eller förordning är stadgat att flyktingpolitik och flyktingmottagande är en kommunal angelägenhet . Tvärtom, det är en utrikespolitisk fråga, och utrikespolitiken är en statlig angelägenhet. De kommunala politikerna är valda för att i första och främst ta hand om kommuninvånarna och deras behov av bland annat social service, omsorg, äldrevård, skolor, infrastruktur och så vidare, samt att förvalta kommuninvånarnas skattepengar på ett för invånarna förmånligt sätt. Flyktingpolitiken är en statlig angelägenhet och ingen kommunal fråga. Därför ansåg, och anser, jag att kommunen inte skulle ta emot flyktingar, utan att staten skulle ombesörja flyktingmottagandet via andra kanaler och organisationer, eller själva handha ärendet. Sedan skall kommunen i andra hand själklart hjälpa till med integreringen, på samma sätt som man gör med alla som flyttar till kommunen, men huvudansvaret för att ta emot flyktingarn och ombesörja deras välfärd bör ligga på staten.

Jag kan ändå omfatta att kommunen tar emot flyktingar om man prioritera de kristna kvotflyktingarna, då dessa lättare kan integreras i vårt samhälle bland annat via sina trosfränder inom församlingen. Dessutom skulle det vara i högsta grad behjärtansvärt att ta emot dem, då de kristna i de muslimska länderna lider svårt av förföljelse för sin tros skull. De förföljs av olika terroristgrupper, av vissa islamistiska grupper, och i många fall också av det egna landets övriga invånare.

Jag framhöll även att med tanke på att bland annat Finland sålt krigsmateriel i ”fredsbevarande syfte” till icke krigförande länder för många miljarder euro de senaste åren, vilket materiel sedan via olika vägar kanske även kommit krigförande länder till del, så kan jag förstå att Finland också kan känna ett moraliskt ansvar att ta hand om offren för sina ”fredsbevarande insatser”, men huvudansvaret för detta bör fortsättningsvis staten ta.

Jag har även efter fullmäktigemötet haft mailkontakt med biskop Björn Vikström i den här frågan, tyvärr stöder inte kyrkan i Finland sina trosfränder i deras svåra belägenhet i Mellanöstern på ett fullvärdigt sätt enligt min mening, vilket jag djupt beklagar. Kyrkan är inte längre den starka maktfaktor den var tidigare. Förr var det en röst att lyssna till, i dag ter sig kyrkan ganska svag och menlös, och mer engagerad i att försöka lösa sina egna interna konflikter, än att stå upp och värna om sina trosfränder i krigshärjade områden.

Väldigt litet av ovanstående synpunkter har framgått av massmedias rapportering från kommunfullmäktiges möte, där ändå representanter från båda lokaltidningarna jämte radion fanns på plats. Tyvärr ger detta ingen bra bild av hur massmedia på Åland behandlar sanningen, med en vinklad rapportering som gynnar de egna intressena, och utelämnar fakta som kan ge en mer nyanserad bild av frågeställningen. En medalj har två sidor, att visa endast den ena sidan ger inte en rättvis bild av medaljen.

Själv tar jag avstånd från denna typ av nyhetsrapportering, och kommer därför också att avstå från att debattera i de åländska tidningarna i fortsättningen, då det finns andra möjligheter att nå ut med sina åsikter.

Vi får inte låta oss skrämmas till tystnad av några få proffstyckare som vill sätta sin prägel på det åländska samhället, och bestämma vilka åsikter som är de rätta. Vi måste även i fortsättningen våga stå för våra åsikter även om de i mångas ögon är obekväma. Vi skall även i fortsättningen ha åsiktsfrihet här på Åland, och inte ha en kultur, där folk inte öppet vågar föra fram sina åsikter i rädsla för repressalier samt anonyma påhopp i tidningar och på sociala medier. Historien har lärt oss vart åsiktsförtryck leder.

Runa Lisa Jansson