Om Runa-Lisa Jansson

Runa-Lisa Jansson
Namn: Runa Lisa Jansson
Född: År 1939 i statarbyggnaden på Kastelholms kungsgård
Yrke: Företagsekonom
Familj: Man, fyra barn, sju barnbarn och ett barnbarnsbarn
Adress: Fogdesvägen 34 i Haraldsby, 22410 Godby

Jag var kommunsekreterare i Saltvik åtta år mellan 1982-1990. samt därefter ett år i Sund. Sedan, och fram till min pensionering var jag verksamhetsledare och direktör för Föreningen Norden på Åland.
 
Min politiska bana inleddes i Centern , varefter jag så småningom fann min hemvist i Obunden samling, där jag varit engagerad i ca 15 år.
 
Som erkänsla för mitt politiska uppdrag erhöll jag år 2012 Lagtingets minnesmedalj för att ha verkat mer än 10 år som landskapsrevisor, samt Ålands självstyrelses jubileumsmedalj som erkänsla för mitt kommunala politiska engagemang. Samma år erhöll jag även av Rikets President Finlands Lejons ordens förtjänstkors för mitt arbete som förtroendevald.
 
Under min tid som politiker har jag suttit 20 år i Saltviks kommunfullmäktige, varav två år i kommunstyrelsen. År 2011 innehade jag posten som kommunfullmäktiges ordförande. Jag har även under ca 20 år  varit engagerad i församlingens arbete, dels i kyrkorådet, dels i kyrkofullmäktige, samt även varit kyrkofullmäktiges viceordförande ett antal år. Därutöver har jag varit ordförande för styrelsen för  Norra Ålands Högstadiedistrikt, samt ordförande i (dåvarande ) styrelsen för Ålands Hemslöjdsförening, som på den tiden bedrev skolverksamhet vid Ålands Hemslöjdscentrum i Tosarby.  Jag har även verkat som revisor i (dåvarande) Ålands Vårdförbund och Ålands Folkhälsoförbund, samt Ålands Omsorgsförbund. Detta är ett axplock av mina politiska engagemang under årens lopp.
 
För mig är det viktigt att Obunden samling blir kvar som politiskt parti, eftersom Åland annars skulle sakna ett parti som sätter sakfrågorna framom politiskt käbbel av sandlådekaraktär. Jag engagerar mig ofta i aktuella frågor, som till exempel pensionärernas behov, de ungas arbetssituation, kvinnors rätt till sin egen kropp, ja, orättvisor  över huvud taget. Då tar jag gärna till pennan och skriver en insändare. Och under årens lopp har de blivit ganska många. Men likt en dåres envishet fortsätter jag att pålysa det jag tycker är felaktigt och borde rättas till i vårt samhälle. Ibland med framgång, ibland utan synbarligt gensvar. Ju äldre jag blir, desto mer livserfarenhet får jag, och då kan jag ju inte sätta mitt ljus under en skäppa, utan måste försöka upplysa alla om min klokhet och klarsynthet!
 
Till dig som läser detta vill jag säga: Hör gärna av dig för intressanta politiska samtal och  diskussioner .

Alla inlägg av Runa-Lisa Jansson

Storbritannien tågar ut ur EU

brexit-1462470589PAaJa, så var det klart. De vanliga medborgarna i Storbritannien har sagt sitt: Vi vill inte vara med i EU längre. De styrande politikerna är i chock, detta var inte det svar de ville ha av medborgarna. Detta svar är en svidande kritik och ett nederlag för den politik som förts och som förs i EU. Nu kan man bara hoppas att de styrande tar svaret till sig, både de i parlamentet i London och i EU-parlamentet i Bryssel. Skulle liknande folkomröstningar hållas i alla EU-länder kanske ett liknande svar skulle erhållas i fler länder. Fortsätt läsa Storbritannien tågar ut ur EU

En flyktingförläggning på Åland

Enligt uppgift skall Röda korset i samråd med landskapsregeringen anlägga en flyktingmottagning på Åland. Anläggningen är beräknad att ta emot ca 100 personer.
Av erfarenhet vet vi att flyktingarna gärna vill bo i tätorter, med närhet till affärscentra m.m. De fastigheter som landskapet äger som skulle kunna lämpa sig som förläggning är väl närmast Tullhuset i Eckerö och den nedlagda lantmannaskolans lokaler i Jomala. Ingen av dem ligger i närheten av en centralort, men där närheten till färjehamnen i Berghamn, och därmed ganska tät kollektivtrafik till Mariehamn, kanske skulle ge Tullhuset en viss fördel som plats för förläggningen. Fortsätt läsa En flyktingförläggning på Åland

Vad sa jag egentligen i kommunfullmäktiges debatt i flyktingfrågan?

Ja, det kan man fråga sig när man läser i massmedia om hur diskussionerna kring ett eventuell flyktingmottagande i Saltvik gick till vid kommunfullmäktiges senaste möte. Här nedan relaterar jag vad jag egentligen sa i debatten.

Jag framförde att det inte i lag eller förordning är stadgat att flyktingpolitik och flyktingmottagande är en kommunal angelägenhet . Tvärtom, det är en utrikespolitisk fråga, och utrikespolitiken är en statlig angelägenhet. De kommunala politikerna är valda för att i första och främst ta hand om kommuninvånarna och deras behov av bland annat social service, omsorg, äldrevård, skolor, infrastruktur och så vidare, samt att förvalta kommuninvånarnas skattepengar på ett för invånarna förmånligt sätt. Flyktingpolitiken är en statlig angelägenhet och ingen kommunal fråga. Därför ansåg, och anser, jag att kommunen inte skulle ta emot flyktingar, utan att staten skulle ombesörja flyktingmottagandet via andra kanaler och organisationer, eller själva handha ärendet. Sedan skall kommunen i andra hand själklart hjälpa till med integreringen, på samma sätt som man gör med alla som flyttar till kommunen, men huvudansvaret för att ta emot flyktingarn och ombesörja deras välfärd bör ligga på staten.

Jag kan ändå omfatta att kommunen tar emot flyktingar om man prioritera de kristna kvotflyktingarna, då dessa lättare kan integreras i vårt samhälle bland annat via sina trosfränder inom församlingen. Dessutom skulle det vara i högsta grad behjärtansvärt att ta emot dem, då de kristna i de muslimska länderna lider svårt av förföljelse för sin tros skull. De förföljs av olika terroristgrupper, av vissa islamistiska grupper, och i många fall också av det egna landets övriga invånare.

Jag framhöll även att med tanke på att bland annat Finland sålt krigsmateriel i ”fredsbevarande syfte” till icke krigförande länder för många miljarder euro de senaste åren, vilket materiel sedan via olika vägar kanske även kommit krigförande länder till del, så kan jag förstå att Finland också kan känna ett moraliskt ansvar att ta hand om offren för sina ”fredsbevarande insatser”, men huvudansvaret för detta bör fortsättningsvis staten ta.

Jag har även efter fullmäktigemötet haft mailkontakt med biskop Björn Vikström i den här frågan, tyvärr stöder inte kyrkan i Finland sina trosfränder i deras svåra belägenhet i Mellanöstern på ett fullvärdigt sätt enligt min mening, vilket jag djupt beklagar. Kyrkan är inte längre den starka maktfaktor den var tidigare. Förr var det en röst att lyssna till, i dag ter sig kyrkan ganska svag och menlös, och mer engagerad i att försöka lösa sina egna interna konflikter, än att stå upp och värna om sina trosfränder i krigshärjade områden.

Väldigt litet av ovanstående synpunkter har framgått av massmedias rapportering från kommunfullmäktiges möte, där ändå representanter från båda lokaltidningarna jämte radion fanns på plats. Tyvärr ger detta ingen bra bild av hur massmedia på Åland behandlar sanningen, med en vinklad rapportering som gynnar de egna intressena, och utelämnar fakta som kan ge en mer nyanserad bild av frågeställningen. En medalj har två sidor, att visa endast den ena sidan ger inte en rättvis bild av medaljen.

Själv tar jag avstånd från denna typ av nyhetsrapportering, och kommer därför också att avstå från att debattera i de åländska tidningarna i fortsättningen, då det finns andra möjligheter att nå ut med sina åsikter.

Vi får inte låta oss skrämmas till tystnad av några få proffstyckare som vill sätta sin prägel på det åländska samhället, och bestämma vilka åsikter som är de rätta. Vi måste även i fortsättningen våga stå för våra åsikter även om de i mångas ögon är obekväma. Vi skall även i fortsättningen ha åsiktsfrihet här på Åland, och inte ha en kultur, där folk inte öppet vågar föra fram sina åsikter i rädsla för repressalier samt anonyma påhopp i tidningar och på sociala medier. Historien har lärt oss vart åsiktsförtryck leder.

Runa Lisa Jansson

Kära medlemmar och sympatisörer

Det gamla året går mot sitt slut, och ett nytt år tar vid. För Obunden Samlings del har de senaste åren varit turbulenta och arbetsamma. Vi levde länge i osäkerhet om vi skulle få upp partiet på banan igen, efter det som hände för två år sedan. I dag vet vi att vi har lyckats. Vi vet att våra väljare tror på oss, och vi vet att vår strävan att förbli ett självständigt parti inte har varit förgäves. Tack alla ni som trott på oss, som röstat på oss, som hjälpt oss och som stöttat oss i vår envisa kamp.

I dag har vi tre ledamöter i lagtinget, och vi är representerade i de flesta kommuner på Åland. Vi har visat att man inte kan köpa röster, men att den personliga kontakten med människor är viktig, och att budskapet om sakpolitik i stället för politiskt käbbel och sandlådementalitet lönar sig i längden.

Vid höstmötet, som hölls den 21 november 2015 på Pensionat Solhem i Mariehamn valdes följande styrelse för år 2016:

Ordinarie:
  • Bert Häggblom, ordförande
  • Christoffer Virtanen, I viceordf., Finström
  • Gun Åkerback, II viceordf., Saltvik
  • Anton Göthlin, ungdomsgruppledare, Mariehamn
  • Janice Holmström, Saltvik
  • Leif Borg, Eckerö
  • Ronald Karlsson, Eckerö
  • Kjell Sipinen, Mariehamn
  • Kerstin Renfors, Saltvik
  • Ann Carlsson, Sund
  • Kåre Hampf, Saltvik
  • Ulf Eklund, Geta
  • Carl-Gustav Flink, Mariehamn
  • Pertti Artell, Mariehamn
  • Sune Axelsson, Mariehamn
Suppleanter:
  • Sven-Eric Carlsson, Eckerö
  • Åsa Häggblom, Eckerö
  • Jens Söderström, Finström
  • Torolf Beckman, Lemland
  • Sussi Fagerström, Eckerö
  • Agneta Rydström, Saltvik
  • Gunnie Jansson, Saltvik
  • Leif Holländer, Lemland
  • Thord Sjöblom, Hammarland
  • Stellan Egeland, Hammarland
  • Lars-Olov Rehn, Eckerö
  • Ana-Maria Mindres-Linde, Saltvik
  • Karin Eklund, Geta
  • Maria Mattsén, Mariehamn
  • Runa Lisa Jansson, Saltvik

Suppleanterna är inte personligt valda för resp. styrelsemedlem, och de liksom även partiets övriga medlemmar har möjlighet att delta i styrelsens möten när de så önskar.

Den som önskar få höstmötesprotokollet hemsänt per mail kan meddela om detta på adress runa.lisa.jansson@aland.net.

När vi nu går in i ett nytt år, gör vi det fulla av tillförsikt om vad den politiska framtiden har att ge oss. De gångna tvår åren har visat oss att man inte skall låta sig krossas av motgångar, utan att man i stället skall se dem som en möjlighet till förändring, förnyelse och nytänkande.

Ett Gott Nytt Politiskt År 2016 önskas er alla
Runa Lisa Jansson, I viceordförade

Jämställdheten är satt på undantag

För ett tag sedan bildades en ny feministisk organisation på Åland för att främja jämställdheten i landskapet. Om den fortfarande finns kvar vet jag inte, för något väsen av sig för den inte, och i valrörelsen lyste den i alla fall helt med sin frånvaro.

Vi har också tidigare haft en Jämställdhetsdelegation och en Jämställdhetssekreterare tillsatt och avlönad av landskapet, om de finns kvar vet man inte heller, för inte heller de visade sig i valrörelsen, för att tala om vikten av att rösta på kvinnor. Men i så fall att de finns, har de väl fullt upp med att åka till Bryssel, och andra intressanta platser och frottera sig med likasinnade i stället för att göra en insats för jämställdheten på Åland, som borde vara deras huvudsakliga arbetsplats. I synnerhet i valtider. För här finns mycket att göra för att främja jämställdheten kan jag berätta.

Inför valet år 1987 utgav dåvarande Jämställdhetsdelegationen en broschyr som skickades ut till alla hushåll i landskapet, och som framhöll vikten av att alla skulle gå och rösta, och då framförallt rösta på kvinnor, för att få en större jämställdhet bland de folkvalda i lagting och kommuner. Inför valet i år lyste alla sådana publikationer med sin frånvaro. Och inte har jag heller märkt att så många fler kvinnor blivit invalda i lagtinget i år, än vad de blev på den tiden. Så jag tycker nog att det här med jämställdhet går ett steg fram och två steg tillbaka i det åländska samhället.

Och var finns alla ni män och kvinnor, som i högröstade ordalag brukar tala i offentligheten om vikten av att vara feminist? Kommer ni nu ihåg era löften om att “varannan damernas” bör gälla vid tillsättande av delegationer, nämnder och styrelser?

Kom ihåg att “Det finns en särskild plats i Helvetet för dem som inte stöder sina medsystrar”, som en klok politiker sade en gång. Därför gäller det för kvinnor som blir invalda, att komma ihåg sina medsystrar vid val till olika organ inom kommuner och landskapsregering. Endast så kan vi få ett bättre och jämlikare beslutsfattande samhälle.

Vem lyfter frågan om att alternativ vård främjar folkhälsan?

Samtidigt som man talar om att förebyggande hälsovård spar på kostnader för sjukvården, så godkänns inte olika hälsofrämjande behandlingar som ersättningsbara av FPA. Inte heller får man som patient remiss av sin vårdande läkare för sådana behandlingar. Varför? I många fall kan alternativa behandlingar ersätta operationer,  vilket forskning på området har bekräftat.

I stället för höft- och knäoperationer kan olika manipulationer utförda av till exempel osteopater och andra inom området utbildade hjälpa patienter att bli besvärsfria. Dessa behandlingar måste oftast pågå under en längre tid, och blir då ganska kostsamma för den enskilda patienten, då ersättning för vården inte erhålls  från FPA. Dags att tänka om, Eftersom alternativ vård kan ersätta dyrbar sjukhusvård, och är betydligt skonsammare för patienten  att genomgå än en operation, samt ger bättre livskvalitet för den av sjukdom drabbade, borde samhället ersätta en del av de uppkomna kostnaderna.

Runa Lisa Jansson

Pensionärerna en tillgång eller en belastning?

I det här valet har verkligen pensionärsfrågorna lyst med sin frånvaro. Om vi omnämns är det som en samhällsbörda: “den växande skaran av åldrande befolkning som kräver utökade samhällsresurser inom vård och omsorg”. Våra kunskaper och livserfarenheter ses inte som den tillgång den borde vara, vi betraktas inte längre som individer utan vi beräknas som en kostnad i euro och cent.
Fortsätt läsa Pensionärerna en tillgång eller en belastning?