Om Runa-Lisa Jansson

Runa-Lisa Jansson
Namn: Runa Lisa Jansson
Född: År 1939 i statarbyggnaden på Kastelholms kungsgård
Yrke: Företagsekonom
Familj: Man, fyra barn, sju barnbarn och ett barnbarnsbarn
Adress: Fogdesvägen 34 i Haraldsby, 22410 Godby

Jag var kommunsekreterare i Saltvik åtta år mellan 1982-1990. samt därefter ett år i Sund. Sedan, och fram till min pensionering var jag verksamhetsledare och direktör för Föreningen Norden på Åland.
 
Min politiska bana inleddes i Centern , varefter jag så småningom fann min hemvist i Obunden samling, där jag varit engagerad i ca 15 år.
 
Som erkänsla för mitt politiska uppdrag erhöll jag år 2012 Lagtingets minnesmedalj för att ha verkat mer än 10 år som landskapsrevisor, samt Ålands självstyrelses jubileumsmedalj som erkänsla för mitt kommunala politiska engagemang. Samma år erhöll jag även av Rikets President Finlands Lejons ordens förtjänstkors för mitt arbete som förtroendevald.
 
Under min tid som politiker har jag suttit 20 år i Saltviks kommunfullmäktige, varav två år i kommunstyrelsen. År 2011 innehade jag posten som kommunfullmäktiges ordförande. Jag har även under ca 20 år  varit engagerad i församlingens arbete, dels i kyrkorådet, dels i kyrkofullmäktige, samt även varit kyrkofullmäktiges viceordförande ett antal år. Därutöver har jag varit ordförande för styrelsen för  Norra Ålands Högstadiedistrikt, samt ordförande i (dåvarande ) styrelsen för Ålands Hemslöjdsförening, som på den tiden bedrev skolverksamhet vid Ålands Hemslöjdscentrum i Tosarby.  Jag har även verkat som revisor i (dåvarande) Ålands Vårdförbund och Ålands Folkhälsoförbund, samt Ålands Omsorgsförbund. Detta är ett axplock av mina politiska engagemang under årens lopp.
 
För mig är det viktigt att Obunden samling blir kvar som politiskt parti, eftersom Åland annars skulle sakna ett parti som sätter sakfrågorna framom politiskt käbbel av sandlådekaraktär. Jag engagerar mig ofta i aktuella frågor, som till exempel pensionärernas behov, de ungas arbetssituation, kvinnors rätt till sin egen kropp, ja, orättvisor  över huvud taget. Då tar jag gärna till pennan och skriver en insändare. Och under årens lopp har de blivit ganska många. Men likt en dåres envishet fortsätter jag att pålysa det jag tycker är felaktigt och borde rättas till i vårt samhälle. Ibland med framgång, ibland utan synbarligt gensvar. Ju äldre jag blir, desto mer livserfarenhet får jag, och då kan jag ju inte sätta mitt ljus under en skäppa, utan måste försöka upplysa alla om min klokhet och klarsynthet!
 
Till dig som läser detta vill jag säga: Hör gärna av dig för intressanta politiska samtal och  diskussioner .

Alla inlägg av Runa-Lisa Jansson

PUBLIC SERVICE BOLAG SKALL BEVAKA EVENEMANG AV ALLMÄNT INTRESSE

Den 13 september höll Obunden samling en välbesökt paneldebatt om den landbaserade turismens framtid på Åland. Båda tidningarna bevakade evenemanget på ett förtjänstfullt sätt, med bra och informativa artiklar från debatten.

Ålands Radio, som är ett åländskt public service företag, syntes dock inte till, eller hörde av sig till arrangörerna i efterhand för att informera sig om debatten. De hade, lika väl som tidningarna, i god tid fått inbjudan till evenemanget, men valde att avstå med hänvisning till personalsituationen.

På arrangörernas förfrågan om anledningen till radiotystnaden, får man helt kort ett svar att turismen är viktig för Åland, och att man från Ålands Radios sida nog får tillfälle att i framtiden återkomma till ämnet!

Man ställer sig nog frågan om vad/vilka evenemang som Ålands Radio prioriterar som viktiga att bevaka? Radion skall ju vara opolitisk i sitt ställningstagande, och borde därför även kunna bevaka evenemang som ett litet oppositionsparti arrangerar. I synnerhet när ämnet berör en så viktig näringsgren för Åland som turismen de facto är. Personalen kan ju inte vara sjuk jämt, eller hur? Det går ju också att göra informativa program i efterhand om evenemang som man av någon anledning missar, om man har ett genuint intresse av att informera ålänningarna om olika aktualiteter, vill säga. Så nu hoppas jag att denna händelse var en ”plump i protokollet” från Ålands Radios sida, och att man framöver är mer alert att informera om vad som händer på Åland.

TÄNK OM DET VARIT ETT FLERFAMILJSHUS MED BARN SOM BRUNNIT I GODBY!

Det är nog dags att Räddningsväsendet på Åland ser över sina rutiner hur man skall förfara när det kommer larm mitt i natten om röklukt från en eventuell brand. Bättre att åka ut en gång för mycket, än en gång för litet. Dessutom torde Brandverket har tillgång till mindre bilar, som kan användas för rekognosering av en eventuell brand, då man påstår sig inte vilja åka ut med sina stora brandbilar i onödan.

Gällande branden vid Godby Kongresshotell fick Räddningsväsendet första larmet om röklukt från Godby centrum klockan 03,15, tidigt på morgonen, och sedan fick man in flera larm om röklukt i området under en timmes tid. Men först vid 04,30 infann sig brandkåren till platsen, och då hade den nu fullt utvecklade branden redan förstört största delen av byggnaden. Före brandkåren hann redan polisen och en grävmaskin(!?) enligt uppgift infinna sig till brandplatsen. Att det tog så lång tid för brandkåren att komma fram är helt i sin ordning, och helt i enligt med de direktiv man har att rätta sig efter vid brandalarm, enligt polismyndigheten och räddningsverket utsago i efterhand.

Tur i oturen är ju att det är ett obebott hus det rör sig om, och att inga människoliv gick till spillo. Men med tanke på att Godby är ett tättbebyggt samhälle med många invånare, som i de flesta fall ligger och sover denna tid på dygnet, hade Räddningsverkets senfärdighet kunnat få katastrofala följder. Tänk om det i stället brunnit i ett flerfamiljshus med barnfamiljer? Räddningsverket skall inte förvänta sig att privatpersoner skall åka ut mitt i natten och försöka lokalisera en eventuell brand, för att underlätta för brandkårens arbete genom att precisera i vilket hus, med rätt gatunamn och gatunummer si och så, där det brinner. Vi har en räddningsmyndighet dit vi vänder oss vid eventuella bränder och olyckor, och vi förväntar oss att de utan dröjsmål infinner sig på platsen, när vi behöver deras hjälp.

Också den andra branden några dagar senare i Godby, som gällde ett enfamiljshus, hade kunnat sluta i en utvecklad storbrand, tack vare dröjsmålet från brandverkets sida (enligt uppgift). Där står ord mot ord angående hur lång tid det tog för brandbilen att nå fram, men tack vare rådigt ingripande från grannarna kunde en katastrof undvikas. Här var det kanske språkproblem som gjorde att det inte fungerade så bra, då den person som larmade brandkåren, och den person som tog emot samtalet inte till fullo kunde kommunicera med varandra? Noterade verkligen personalen på Räddningsverket att det rörde sig om en brand när man fick larmet? Saken borde utredas av myndigheten.

Det som hände när Godby Kongresshotell brann ned, och likaså vid branden i villan, visar att det finns brister i det ”formulär” som man tydligen använder sig av när någon larmar om en olycka eller misstänkt brand. Och ibland räcker det inte bara att använda sig av ett formulär, den som svarar på samtal om eventuella olyckor eller bränder måste också kunna tänka själv, och ställa frågor utanför formulärets ram för att kunna fatta rätt beslut i rätt ögonblick. Händelserna visar med stor tydlighet både på bristerna i formulärets utformning och bristerna på adekvat personalutbildning, och nu förväntar vi oss att detta rättas till snarast.

Runa Lisa Jansson

NORRA ÅLANDS KOMMUN

Egentligen tycker jag att det har diskuterats för länge och för mycket om en eventuell sammanslagning av norra Ålands kommuner. Diskussionerna har blivit enahanda, och några nya, konstruktiva idéer har inte lagts fram, varken av ja- eller nejsidan.

Geta-Sund-Finström har kommit längst i sina strävanden till enhetlighet, men även där knakar det i fogarna på samarbetsavtalet. Kanske mest för att detta avtal så tydligt visar vad det är fråga om: Sund och Geta skall gå ihop med Finström, som fortsättningsvis skall vara den som bestämmer. Någon egentlig dialog eller nytänkande i den debatten är inte synlig för en utomstående betraktare.

Jag tror att om Finström ger avkall på sin önskan att även i fortsättningen få vara den som bestämmer var skåpet skall stå, och i stället ser den nya kommunen som en ny enhet med utraderade kommungränser, så skulle mycket vara vunnet. I stället för att en del av den nya kommunen skall vara den som egenmäktigt styr och ställer, borde man solidariskt fördela makten mellan de nuvarande tre kommunenheterna. Varför kan inte alla de tre regionerna ha två platser var i kommunstyrelsen? Och varför kan inte ordförandeposten i kommunstyrelsen alternera mellan de olika tre delarna av den nya kommunen? Likaså de övriga presidieposterna i fullmäktige och nämnder. Med nuvarande upplägg verkar det som om Finström önskar utöka sitt eget revir och cementera de nuvarande kommungränserna , i stället för att upplösa dem för att öppna upp för en ny konstellation av storkommun, med utraderade gränser och med ett nytänk i demokratiska spelregler.

Det är inte lyckat när en part, oberoende om det är parti eller kommun, ges för stor makt, då är det risk att makten överstiger förståndet så till den grad att man lägger de politiska spelreglerna och det demokratiska tänkandet åt sidan, blott för att visa sin maktfullkomlighet och sitt ickeexisterande behov av demokrati. Detta har visat sig vara fallet i flertalet av de kommunsammanslagningar som ägt rum på
annat håll i Finland och Sverige.

Runa Lisa Jansson

ATT VISA SOLIDARITET MED EN KNYTBLUS

Folkets förtroendevalda i lagtingshuset har beslutat att visa sin solidaritet med en för dem (förmodligen) okänd kvinna i ett annat land. Tillräckligt långt borta från deras egen sfär för att det skall kunna kännas tillräckligt ofarligt men ändå litet spännande med en knytblussolidaritet, man visar att man hänger med sin tid, och vet vad som händer ute i Stora Världen (Stockholm). Har man tur kan man (i bästa fall) uppmärksammas av massmedia, och man kanske får vara med i tidningarna både med namn och bild på knytblusen. Ursäkta, men för mig känns det hela litet väl patetiskt. Och populistiskt.

Vad vet egentligen åländska parlamentariker om Svenska Akademin och dess organisation och eventuella kriser, frånsett vad de läst i massmedia den senaste tiden? Vad vet man om massmedias bild av vad som hänt är den enda sanna verkligheten? Hur väl känner våra parlamentariker den person och hennes verksamhet som man nu så solidariskt försvarar? Och varför skall åländska parlamentariker delta i en solidaritetsaktion för något som händer i en utländsk organisation där man varken har makt eller inflytande att ingripa?

Om man trots detta vill delta i en solidaritetsaktion finns det bättre motiv. Varför inte en aktion som riktar sig mot det oheliga krig som pågår i Syrien, där oskyldiga barn och civila mördas med giftgas, (där ingen vill ta ansvar för att varit den som utfört attacken, utan alla skyller på varandra), där det i vissa områden varken finns mat, vatten eller mediciner, och där de sanitära olägenheterna är katastrofala. Och där Ryssland och USA använder sig av sina senaste uppfunna krigsvapen för att mörda oskyldiga människor.

Det finns också på närmare håll, till exempel här på Åland, som det skulle vara klädsamt om parlamentarikerna unisont ställde upp för en aktion, till exempel för Matbanken (som egentligen inte borde finnas), eller de resterande medlen för Medis för att de skall kunna fortsätta sin verksamhet som hittills, eller varför inte en aktion där man förespråkar att kommunernas självbestämmanderätt inte skall naggas i kanten genom ohemula lagförslag?

Här finns mycket att åstadkomma ännu för den självutnämnda knytblusmaffian med sin svans av de slarvigt knutna slipsarnas gäng i släptåg.

Runa Lisa Jansson

MER SAMHÄLLSSTÖD TILL ÅLANDS NÄRINGSLIV

Ålands Näringslivs vd Anders Ekström frågar sig i Nya Åland om Åland skall ha 16 kommuner och en massa struktur, eller Optinova. Han anser att landskapsregeringen inte är tillräckligt drivande i frågan om tidsplanen för genomförande av kommunreformen. Den tar för lång tid. Han säger också att företagen ibland behöver samhällsstöd för genomförande av sina projekt, liknande de stöd som finns i omvärlden. Och som tydligen inte finns på Åland idag.

Ålands Näringsliv ställer alltså företagens behov av pengar i förgrunden och skola, vård och omsorg i bakgrunden, när det gäller hur det offentliga samhällets medel skall fördelas. Det är en ganska vanlig uppfattning inom näringslivet, att samhällsstöden för näringslivet skall öka , och den offentliga sektorns behov av medel skall minimeras. Men politikernas skyldighet är att se till att den offentliga kakan fördelas jämt mellan olika sektorer. Att alla delar överlever, så att säga. Medan företagens skyldighet är att se till att deras verksamhet blir så vinstgivande som möjligt, ägarna till fromma.

Detta synsätt borde inte alls vara fullt av motsättningar, då vi behöver ett fungerande näringsliv för att samhället skall fungera, och näringslivet behöver en fungerande offentlig sektor för att klara av ägarnas önskan om vinster. Om inte daghem, skola, vård, och infrastruktur i samhället fungerar, så har heller inte företagen möjlighet att bedriva vinstgivande verksamhet. Just våra små kommuner, med närhet till daghem och skola, ger företagen möjlighet att locka kompetent personal till sina företag. För i dagens oroliga värld är just tryggheten i ett litet samhälle en faktor att räkna med när man rekryterar personal utifrån.

Så därför, bästa Ålands Näringsliv, önskar jag att även ni skulle försöka se helheten i hur vårt lilla samhälle fungerar, och förhoppningsvis även skall fungera i framtiden, er och hela Ålands befolkning till fromma. I stället för att tro att en sämre samhällsservice till de lokala invånarna per automatik innebär ökade vinster till företagen.

Runa Lisa Jansson

Refuserad Insändare

SOM EN FARTBLIND SKYGGLAPPSFÖRSEDD FARTDÅRE

Ja du, John Holmberg, det enda vi är överens om är att vi inte är överens! Medan jag står med båda fötterna stadigt i den åländska myllan , rusar du fram genom verkligheten som en skygglappsförsedd fartdåre. Jag höll förresten på att backa på dig häromdagen i Mariehamn när jag försökte krångla mig ut från min parkeringsplats och plötsligt får se ett cykelförsett gulbrunt rockskört fladdra förbi bakrutan, givetvis utan detta rockskört brydde sig om, eller noterade, att där kom en backande bil.

Och jag tänkte att ja, detta är John Holmberg i ett nötskal. Förblindad av att vara en del av den regerande eliten i regeringskorridoren i lagtingshuset, och helt upptagen med att insupa maktens sötma, finns ingen tid till eftertanke om vart vägen bär. Eller att där kanske finns farthinder.

Den som anser att kommungräns klingar negativt, anser väl också att vi inte skall ha någon gräns mot Finland, eller hur? Vi skall vara som ett helt vanligt län i Finland, eller kanske som en förort till Åbo stad?
Men då vi talar svenska så kanske vi i stället borde vara en förort till Stockholm?

Om nu en storkommun är så kostnadseffektivt, varför har ni då så högt skattöre i Mariehamn? Och varför är inte staden den bästa plats att bo i? Varför har ni inte ens råd att underhålla gatorna i till exempel Hindersböle, som är fulla av gropar och djupa hål, Sandåsvägen är i så dåligt skick att det är farligt att köra med bil där.

I synnerhet pensionärer klagar mycket över den dåliga servicen i staden, så var finns omsorgen om de gamla i den bästa av Ålands kommuner? Och varför flyttar affärerna från Mariehamn ut till Jomala, om det nu är så bra för företagare att verka i en stor kommun?

Nej du John, i de små kommunerna har vi koll både på människors behov och på de kommunala kostnaderna, och när det gäller att ”hämma, begränsa, byråkratisera och stänga in” så är det landskapsregeringen som genom sina ogenomtänkta och diktatoriska lagförslag och bestämmelser sätter käppar i hjulen för de små kommunernas naturliga utveckling. Men det kan ju inte ett blåbär i politiken känna till, och har tydligen inte heller möjlighet att inse och förstå denna för oss alla andra självklara sanning. Men med åren kommer visdomen, även för den som har bråttom, och så småningom kanske även du lär dig att det är lika viktigt att titta sig noga för både framåt och bakåt, både i politiken och trafiken.

Runa Lisa Jansson

ÄR INTE ALLA KVINNOR LIKA MYCKET VÄRDA?

Jag skrev tidigare en insändare om det så kalla systerskapets osynlighet. Det vill säga att kvinnor inte stöder varandra i så stor utsträckning som borde göras, för att nå jämställdhet i vårt samhälle.

Därför undrar jag nu om kvinnorörelsen inte anser alla kvinnor vara lika mycket värda? I två ganska färska fall har rätten nämligen dömt två män som är bosatta på Åland, men hemmahörande i olika ickeeuropeiska länder , till mycket låga straff för allvarlig misshandel, våldtäkt och kränkande behandling av sina partners. Ingen av de båda männen döms heller  att utvisas ur landet.

Jag förvånas över de milda domarna, och förundras över nämndemännens (en man och en kvinna) och domarens kvinnosyn. Är en kvinna inte värd mer i deras ögon? Eller är straffen så låga på grund av att de dömda kommer från länder med en helt annan kvinnosyn än vår? En förklaring skulle nog vara på sin plats.

Och var finns kvinnorörelsen nu? Borde det inte vara dags att ställa sig på torget och skrika ut sin ilska över hur två av våra medsystrar blivit behandlade? Skall vi bara godta att kvinnor blir våldtagna och misshandlade av sina partners, därför att deras partners är av ickeeuropeisk härkomst, eller skall vi ställa upp för alla kvinnor, oberoende av hudfärg eller härkomst?

Det är ingen ursäkt att de som flyttar hit kommer från länder med en annan kvinnosyn än vår, väljer man att bosätta sig här, måste man lära sig de lagar och regler som gäller i vårt land , och vara villig att anpassa sig efter dem, i annat fall bör man bosätta sig i ett annat land. Vi måste våga att ställa upp och försvara våra värderingar, vi får inte stå handfallna och flata när några få inflyttare vill förändra samhället till det sämre, och vill införa andra normer och värderingar än de vi är vana vid.

Det räcker inte längre att strejka för lika lön för lika arbete, eller att stå på torget och skrika för att kvinnor blivit kränkta och påtafsade i hundratals år. För att nå jämställdhet måste vi också våga stå upp för alla dem som blir misshandlade och våldtagna av sina partners, oberoende av hudfärg eller härkomst.   Detta ingår i begreppet jämlikhet mellan könen.

Runa Lisa Jansson

Var finns respekten för andras åsikter?

Runar Karlsson har i en insändare belyst farhågorna med att kommunsammanslagningar kan förorsaka sämre kommunal service i de perifera delarna av den nya storkommunen. Det har han all rätt att göra, eftersom vi (tills vidare) har en fri debatt på Åland, som inte skall styras av landskapsregering eller vissa partier. Minister Nina Fellman (s) och lagtingsledamot Sara Kemetter (s) ”går i taket” och försäkrar med en mun att deras parti alltid värnar om det bästa för ålänningarna, och att närdemokrati fortsättningsvis skall råda i utkanten av storkommunerna. Hur de skall kunna genomföra detta har de ingen åsikt om.

Det är bra om det är högt i tak i debatten, men för den skull bör man visa tolerans och respekt för andras åsikter. Vi har inte ett socialdemokratiskt samhälle på Åland. Nej, tills vidare har vi en borgerlig majoritet i både i lagting och i kommuner, även om man inte med säkerhet kan hävda att Moderat Samling längre är ett borgerligt parti, utan närmast framstår som en kameleont i sammanhanget.

Vi är många som oroar oss för att Åland inte blir det landet Utopia som landskapsregeringen vill hävda att skall ske den dag alla de nuvarande åländska kommunerna sammanslås till en enda, som ju är de nuvarande regerande partiernas dröm att slutresultatet skall bli.

Nej, det är ingen skrämselpropaganda som Runar Karlsson för fram i sin insändare. Det går nämligen bra att skriva avtal om vad som skall ske, och hur det skall bli, vid en kommunsammanslagning. Men förutsättningar för levnadsvillkor förändras över tid, och snart visar det sig att avtalen inte är hållbara ur ekonomisk synvinkel, varför de måste förändras, och då är det inte sagt att tidigare löften om fortsatt närdemokrati tas i beaktande. Oftast av ekonomiska skäl. Och där har ju nuvarande landskapsregering gått i bräschen och redan nu gjort sådana förändringar i landskapsandelsystemet till kommunerna som (i bästa fall?) skall göra det omöjligt för vissa kommuner att fortsätta som självständiga enheter. Landskapsregeringen har med andra ord kommunernas ekonomi i sin hand. Med nya lagar, invecklade formuleringar och fina ord drar man åt snaran för att omöjliggöra för kommunerna att fortsätta som i dag, och skyller sedan på att kommunerna inte klarar av sina lagstadgade uppgifter längre, utan bör gå samman för ”att stärka den kommunala ekonomin och försäkra sig om att kunna ge invånarna den service de enligt lag är berättigade till”. Allt under parollen ”rättvisa åt alla”. Behöver jag påpeka att de nya lagarna stiftats av landskapsregeringen och omfattats av majoriteten i lagtinget som för närvarande består av liberaler, socialdemokrater och moderater! Tala om dubbelmoral!

I samband med presidentvalet nu i januari kommer det i några kommuner att anordnas val om kommuninvånarna önskar att den egna kommunen skall fortsätta som enskild kommun eller inte. Vi får hoppas att många väljare tar tillfället i akt att säga sin mening om den saken. Enligt grundlagen är nämligen kommunindelningen en kommunal angelägenhet som kommuninvånarna har rätt att besluta om, och den rätten skall inte fråntas kommunerna av en klåfingrig landskapsregering.

Runa Lisa Jansson

ÅLDERSNOJAN I VÅRT SAMHÄLLE

Jag är hjärtligt trött på den åldersnoja som härskar i vårt samhälle, fram för allt bland våra politiker. Jag är hjärtligt trött på att betraktas som ett ”köttberg” och som ett ”växande problem”. Jag är hjärtligt trött på att betraktas som ett ”framtida vårdpaket”.

Vi äldre är en resurs, som dagens samhälle inte beaktar. Vi har en lång erfarenhet av livet. Vi har varit barn, unga, familjebildare, medelålders, heltidsarbetande, pensionärer, kort sagt: Vi har upplevt det mesta. I stället för att se oss som den resurs vi är, och ta till vara våra kunskaper, får vi veta att vi är ”ett växande problem”, och att vi bör flytta på oss, och ge plats för yngre förmågor (som ingenting vet om livet).

Ni, dagens verksamma politiker tror kanske inte att ni själva skall bli gamla en dag? Ni tror er vara unga och verksamma hela livet, och sedan kunna vandra in i himlen utan att dö först? Jag kan tala om för er att ni har fel. Också ni åldras, också ni kommer i framtiden att vara en del av det ”växande problemet”

Det är vi som har älskat, vårdat och uppfostrat er till det ni är i dag, och nu vill vi att ni skall visa oss tacksamhet för att vi gav er livet. Vi vill att ni skall älska, vårda och bära aktning för oss, och betrakta oss som den resurs och kunskapsbank vi fortfarande är. Även om vi inte längre är lika snabba på foten eller i tanken så är vi fortsättningsvis levande människor, och vill bli behandlade och betraktade som sådana.

I vissa kulturer uppfattas äldre människor som en resurs. De har levt ett långt liv, de har kunskaper om det mesta, det är till dem man vänder sig och ber om råd i olika frågor, de är orakel som förväntas ha svar på olika frågeställningar. Så inte i västvärlden.

Någonstans gick det fel i vår uppfostran av er. Har vi varit för kärleksfulla, för omhändertagande, för givmilda mot er? Har vi glömt att lära er respekt för alla människor, även äldre och skröpliga? Borde vi varit strängare i vår uppfostran ? Ställde vi för få krav på er när det gällde diskhjälp och fredagsstädning? Jag har inte svar på frågorna, men nog måste det ändå bero på oss, vi som är äldre än ni, att ni så totalt tappat respekten för oss , både för våra kunskaper, och för våra erfarenheter. Att ni betraktar oss som en börda, vi som en gång gav er livet.

Det har inte alltid varit så, ens i vårt samhälle. Tidigare, när man levde tätt tillsammans, flera generationer, då togs också de äldres resurser tillvara på ett annat sätt än i dag. De äldre hade sin givna plats i hemmet, och man visade de äldre respekt och aktning, hela livet. Ibland har jag nog känslan av att det var bättre förr, åtminstone på den punkten.

Runa Lisa Jansson