Kategoriarkiv: Insändare

Alternativ till kortrutten

Landskapsregeringen medverkade, tillsammans med näringslivet och tredje sektorn, till utarbetandet av ”Utvecklings- och hållbarhetsagenda för Åland”. Den publicerade hållbarhetsagendan manifesterades den 23.9 senaste höst. De medverkande hade kommit överens om fyra hållbarhetsprinciper och sju strategiska mål.
Nu, en kort tid senare, har landskapsregeringen givit ett kortruttsmeddelande till lagtinget. Samtidigt äskar landskapsregeringen fyrtio miljoner euro, genom upptagande av lån, för uppstarten av väg-, bro och hamnbyggande på Föglö. På de flesta punkter strider påbörjandet av kortruttsprojektet mot den nyligen antagna hållbarhetsagendan.

Kortruttsutredningen bygger på den information som fanns för sex år sedan. Sedan dess har det skett ett enormt tekniksprång. Runtom i Norden har för frigående fartyg utvecklats effektiv batteridrift. Landskapets frigående fartyg är idag i medeltal 29 år. Om vi tänker oss 29 år fram i tiden kommer bilarna att vara självgående. Då kommer man i glesbygden att ha gemensamma bilpooler där man snabbt beställer den transport man behöver. Samtidigt är kollektivtrafiksystem till lands väl utbyggt. I det läget är det helt ointressant att äga sin bil. Det är förstås också helt meningslöst att transportera självgående bilar med landskapsfärjor.

År 1910 var 5800 personer skrivna i skärgården jämfört med 2100 idag. Av de skrivna idag kanske 1500 faktiskt bor i skärgården. Samtidigt transporterar vi 570 000 bilar årligen mellan de åländska skärgårdsöarna.
Genom det pågående tekniksprånget kan vi tänka på ett helt annat sätt. Vi ger ett antal nordiska exempel:

Batteridrivna bilfärjan Ampere, som går över Sognefjorden mellan Lavik och Oppedal i Norge, har minskat bränslekostnaderna med 60 % jämfört med konventionell fossilbränsledrift. Antalet turer per dygn är 34 och fartyget tar 120 bilar och 340 passagerare. Överfarten tar 20 minuter.
Batteridrivna fartyget Sjövägen i Stockholm tar 150 passagerare och 25 cyklar. Redare är Gustaf Myrsten, vars far startade Sliterederiet.
Batteridrivna Mowitz i Stockholm kan ta 98 passagerare.
Batteridrivna bilfärjan Ellen på Fynshavet, rutten Aerö-Söby i Danmark, väntas komma i drift vid inkommande årsskifte. Detta fartygsbyggande finansieras till en tredjedel av EU genom att det är ett innovativt projekt. Fartyget kommer att ta 196 passagerare, 31 personbilar och 5 lastbilar.
Batteridrivna färjorna Tycho Brahe och Aurora. Skandline som bl.a. trafikerar över Öresund, mellan Helsingborg och Helsingör, slutför under detta år konverteringen till batteridrift för dessa 25 år gamla och 110 meter långa bil- och passagerarfärjor. Redan efter midsommar är det första batteridrivna fartyget i drift över Öresund.
Batteridrivna BB Green-fartyget ska under året under en försöksperiod sköta trafik på Mälarsidan i Stockholm. Fartyget tar 70 passagerare och 20 cyklar. Fartyget har ett konventionellt skrov, men i fören finns en luftkompressor som blåser en luftkudde under fartyget. Minskad friktion gör att detta batteridrivna fartyg kan köra 28-30 knop.

Idag kan vi allt tydligare se att vårt eget trafiksystem i skärgården, och den tänkta kortrutten, inte är ett trafiksystem för morgondagen. Kökars företrädare har insett att kortruttsprojektet inte är ett hållbart system för dem. Sottungas förtroendevalda har likaså sett att kortrutten försvårar deras möjligheter till rörlighet. Istället för att transportera 570 000 bilar årligen mellan skärgårdsöarna måste persontransporter prioriteras. Elektrifieringen av frigående fartyg skapar både ekonomiskt förmånligare och miljömässigt hållbarare transporter. Det är viktigt att poängtera att snabbare persontransporter till sjöss (såsom BB Green, 28-30 knop) gör det möjligt att arbetspendla på ett längre avstånd än dagens. Kollektivtrafiksystem på faståland kan utvecklas. Enbart ett eller ett par isgående fartyg behövs för tyngre transporter och svåra isvintrar. Inga nya hamnanläggningar, vägsträckningar över orörda skärgårdsområden, broar och bankar behövs. Genom ett nytt mobilitetstänkande skapas förbättrade ekonomiska möjligheter att sköta om den väg- och broinfrastruktur som redan finns.

Det nu aviserade lånefinansierade projektet som rör Föglö måste stoppas.

Kommunstrukturfrågan

Landskapsregeringen beslöt i sitt regeringsprogram i november 2015 att inleda en översyn av landskapsandelssystemet. Därefter skulle göras en utredning om olika möjligheter till kommunsamgåenden.

Också en lagstiftning för att möjliggöra en folkomröstning skulle beredas.

Hur ser dagsläget ut?

Om vi först backar och ser på den senaste större strukturförändringen får vi följande bild: Ålands hälso- och sjukvård (ÅHS) bildades 1.1.1994. De två kommunalförbunden Ålands Folkhälsoförbund och Ålands Mentalvårdsförbund slogs ihop med den dåvarande landskapsinrättningen Ålands centralsjukhus. Länge bidrog kommunerna med delfinansiering av ÅHS, som de första åren hade en omfattande kostnadsutveckling. Idag kan vi se att sedan ÅHS bildades har kommunsektorns utgifter ökat med ca 120 % medan landskapets utgifter ökat med ca 150 %.

Den största utgiftsautomaten är landskapet. Ändå vill landskapsregeringen stävja kommunsektorns utgiftsutveckling. Landskapets budget är på 380 miljoner euro medan kommunsektorns är på 160 miljoner euro. Kommunsektorns utgifter uppgår endast till drygt 40 % av den nivå landskapet har. Kommunsektorns finansiering täcks endast till 25 % med landskapsandelar och beloppet uppgår till ca 11 % av landskapets budgetomfång. Landskapets budgeterade tjänsteköp överstiger det sammanlagda landskapsandelsbeloppet med ca tio miljoner euro.

Det saknas logik när landskapsregeringen vill ändra landskapsandelssystemet men inte har en relevant bild av hur kommunsektorns ska se ut.

Landskapsregeringen köpte av PwC en kommunutredning där det sedan visade sig att PwC saknade kunskap om de befintliga åländska kommunstrukturerna, det åländska näringslivet och pendling och inte minst kommunal ekonomi. – Ett exempel på bristande kunskap visades gällande de kommunala avdragen i beskattningen. En kommun som hade 17,5 % som skatteprocent fick inte skattesatsen 17,5 % av den beskattning som teoretiskt kunde influtit. Istället fick kommunen skattemedel som motsvarade en skatteprocent på enbart 9,9 % där mellanskillnaden 7,6 %-enheter faktiskt utgjorde avdrag. Därmed slår utfallet i PwC:s prognoser helt slint.

Samtidigt med PwC:s kommunutredning lät landskapsregeringen Åsub utföra en invånarenkät.

Ett relativt stort antal ålänningar fick besvara en enkät där landskapsregeringen hade beslutat vilka frågor som skulle ställas. Åsub utförde enkäten statistiskt exemplariskt men eftersom frågematerialet var irrelevant gav svaren dålig vägledning. Många ålänningar kan tänka sig en annan kommunstruktur än dagens bara inte deras egen kommun berörs. Av enkäten framgick även att landskapsregeringens sammanslagningsalternativ inte föll ålänningarna på läppen.

Landskapsregeringen köpte sedan en juridisk utredning av Carolina Sandell. Dock missade Sandell det som Ålands kommunförbund efteråt påminde: Kommuner kan inte slås ihop mot sin vilja! Detta är ett betydelsefullt påpekande. Det grundar sig på Högsta förvaltningsdomstolen domslut 25.11.2016 (HFD 2016:187).

Statsrådet hade den 26.5.2016 beslutat att Rääkkylä kommun skulle slås samman med Kides stad, trots att Rääkkyläs kommunfullmäktige hade motsatt sig ändringen. HFD ansåg att statsrådets beslut bl.a. stred mot grundlagens 121 § 1 mom.: ”Finland är indelat i kommuner, vilkas förvaltning skall grunda sig på självstyrelse för kommunernas invånare.”

Enligt oss måste utgångspunkten vara att förändrad kommunindelning bygger på både grundlagens bestämmelser och att kommuninvånarna samtycker till förändringar. Inget av PwC:s och landskapsregeringens kommunstrukturändringsförslag var genomtänkt.

Processen får börja om med helt nya förutsättningar där bl.a. näringsliv, pendling och logistik, kommersiella servicefunktioner, skärgårdsförhållanden etc. Analyseras.

Eftersom samhällets serviceproduktion sker i stor utsträckning på kommunnivån bör fördelningen av samhällets ekonomiska resurser framöver i större utsträckning styras till kommunal favör.

Landskapsregeringen har genom Åsub-enkäten visat att den inte har förmåga att ställa relevanta frågealternativ. – En folkomröstning som nu skulle bygga på landskapsregeringens samgåendealternativ skulle upplevas som ett demokratiskt hån.

Insändare

Är Mariehamns politiker kapabla att handha trafikplaneringen av Stadens viktiga trafikleder och den i särklass viktigaste trafikleden Ålandsvägen?

Dåtid
Mariehamn är som vi känner till ungefär 150 år. När Mariehamn grundades bestod trafiken av hästekipage och några enstaka bilar. Planerarna satte igång med den stora utmaningen att planera en stad med ett flertal gator och däribland några genomfartsleder, såsom Storagatan, Ålandsvägen och Skillnadsgatan. Det antogs redan då att trafiken i framtiden ökar kraftigt och det togs hänsyn därefter. Byggandet utfördes enligt den antagna gatuplaneringen och det är den lösningen som sträcker sig fram till idag. Det infrastrukturplanerna hade då, är något som nu saknas, framsynthet.

Närtid och Nutid
De gatunät med tydliga genomfartsleder som överlämnades till dagens Mariehamn, var ett fantastiskt gatunätverk med stor potential. Vad gör de infrastrukturansvariga nu? Av någon anledning tas i dag politiska beslut om att bygga om de väl tilltagna gatorna till något som närmast påminner om Gamla stans gator i Stockholm, beträffande trafiksmidigheten. Allt detta görs då behovet av de rymliga genomfartslederna är stort och vi ser en stadig trafikökning.

På de välplanerade genomfartslederna, började de med att minska bredden, placera ut trafikljus, lysmaster, refuger, trafikhinder och trafikdelare i vägkorsningarna.

Efter alla dessa ändringar är det nästintill omöjligt för större fordon att svänga från en genomfartsled till en annan i en korsning. Bussar klarar i dagsläget av svängarna fast det är med orimligt små marginaler till godo. Det är däremot fullständigt omöjligt med ett fler-kombinationsfordon, ex. dragbil med trailer eller traditionella långtradare. Det här är något som inte alls har tagits i beaktande.

Observera att de ombyggnader av Mariehamns trafikleder som är beslutade, leder inte på något vis till några miljöförbättrande åtgärder.

Nutid & Framtid
Mariehamns viktigaste genomfartsleder(Ålandsvägen, Storagatan och Skillnadsgatan) som förenar hamnen och landsorterna norr och söder om staden, skall vi vårda varsamt.

Ålandsvägen (den utan motstycke, viktigaste genomfartsleden i Mariehamn) står nu i tur för en ombyggnad. Plan har godkänts, för ca.15 år sedan. Planen behandlar även förnyande av infrastrukturnätet under vägbanan och det är utan tvivel en nödvändig åtgärd.

Mycket vatten har runnit under broarna under de gångna 15 åren. Staden har under senare år även planerat för att bygga ut Södra Lillängen och Svinö holme, med allt vad det betyder i trafikökning under och efter utbyggnaden samt all bebyggelse som tillkommit och tillkommer söder om Mariehamn.

Bebyggelsen i skärgården söder om Mariehamn ökar även den i rask takt. Allt detta sammantaget leder till en trafikökning som ställer högre krav på genomfartslederna. Under sommaren skall vi därutöver addera trafiken, till och från Västra hamnen som omfattar flera tusen fordon dagligen. Det som även är av stor vikt i sammanhanget är att de flesta som bor söder om Mariehamn arbetar i eller norr om Mariehamn.

Vi från Obundna ställer oss också frågan, om staden till fullo förstår Västra Hamnens betydelse för Mariehamn och Åland i helhet. Trafiklösningarna till och från Västra Hamnen är helt avgörande om hamnen också i framtiden skall ha en viktig roll för Mariehamn och Åland.

Mariehamns hamndirektör är mycket bekymrad då det gäller trafikplaneringen. Hamndirektören anser att den inte tar hänsyn till hamnens behov av fungerande trafiklösningar. Kraven som ställs på trafiklösningar är inte på något vis onormala eller dyra.

Åkerier, taxiföretag och övriga näringsidkare som dagligen är i stort behov av ett fungerande trafiknät i staden har inte tillfrågats. De finner den utförda ombyggnationen irriterande och är besvikna över den. De är även synnerligen irriterade och besvikna på det som kommer att hända med Ålandsvägen och Ålandsplan-rondellen.

På basen av det ovannämnda anser Obunden Samling att Ålandsvägens vägbanas bredd inte bör minskas från dagens nivå. Vi Obundna anser även att varje korsning skall vara av sådan art, att den möjliggör svängar till annan genomfartsled utan svårighet. För alla fordonstyper som normalt framförs i Ålands övriga vägnätverk. Vidare bör Ålandsvägen inte förses med farthinder i form av förhöjningar som anlagts på ett flertal ställen i Mariehamn. Lastbilar som framförs fullastade över befintliga förhöjningar riskerar allvarliga skador på fordonets fjädersystem. Finns ingen alternativ lösning, bör ramplutningen förhålla sig till 1:7.

 

Infrastrukturgruppen
Obunden Samling r.f.

Insändare

Pommern
Obunden Samlings styrelse anser inte att en flytdocka skall byggas runt Pommern i dagsläget. Detta av både ekonomiska samt miljömässiga skäl. Det saknas en utförlig miljökonsekvensbedömning hur uppförandet av dockan påverkar närliggande ekosystem. Vi finner det heller inte ekonomiskt försvarbart att under rådande spartider bygga en docka för upp mot 7-8 miljoner euro plus kommande underhåll. Resurserna bör istället satsas på fartyget så hennes skick bevaras och säkerställs.

Anläggningskostnader för skärgårdstrafiken på Föglö
Obunden Samling anser inte det ekonomiskt försvarbart att satsa mångmiljonbelopp för att förkorta restiden några minuter. Vi anser att resurserna bör satsas på fasta Åland för att prioritera redan påbörjade infrastrukturprojekt som inte färdigställts.

Kommunstrukturreformen
Obunden Samling anser att kommunreformen bör läggas på is. I dagsläget hänger den finländska socialhälsovårdsreformen som ett orosmoln över självstyrelsen och ingen vet än hur den kommer att påverka Åland. Det föreligger ingen brådska med en kommunreform innan all fakta finns på bordet.

Sen har det hörts från flera håll att det finns ekonomiska fördelar med färre kommuner. Informationen som PWC presenterade under deras kommundialoger verkar vara av en annan karaktär. Där framkom nämligen att det inte finns någon ekonomisk anledning att minska dagens antal kommuner utan sådant bygger på andra aspekter.

Obunden Samling r.f.

Märkligt agerande av LR gentemot polisen.

Nya Åland 18 augusti 2016
Nya Åland 18 augusti 2016

Inför valet 2015 lyfte Obunden Samling och jag fram flera viktiga frågor kring den åländska polismyndigheten och dess verksamhet. I går presenterade Landskapsregeringen budgeten för 2017. Det finns flera frågetecken kring hur LR väljer att behandla den åländska polisen och dess behov av mer resurser. Dels för att kunna jobba aktivt för att stoppa knarket men även klara av de alltmer resurskrävande fallen.

Med anledning av detta har jag på insändarplats riktat kritik och frågor till regeringen.

Här kommer insändaren:

Märkligt agerande av LR gentemot polismyndigheten

Budgeten för 2017 är ingen munter läsning för den åländska polismyndigheten. Landskapsregeringen drar in närmare 70.000 euro, detta trots att Polisen behöver mer pengar till verksamheten. Att LR inte tillgodoser eller ens bemöter Polisen och dess behov är riktigt illa. Nej det är ett hån mot den åländska tryggheten och säkerheten.

Den 5 maj skrev landskapsregeringen och ministrarna Wille Valve, Nina Fellman och Tony Asumaa en insändare ”Hur stoppar vi drogerna?
Den 16 augusti skrev jag en insändare ”Det är dags att vakna nu” där jag krävde att LR ger mera resurser till polisen för att bekämpa narkotikan. Det blev debatt i lokaltidningen och polismästaren Maria Hoikkala bekräftade den 18 augusti att det är en kraftig ökning av narkotikafallen på Åland. Hon sade att polisen i nuläget med deras resurser klarar av att sköta den dagliga verksamheten men inte mera.

LR skrev vidare att de har beredskap att göra mer och att de under de närmaste månaderna kommer att följa situationen på fältet noggrant” Det har snart gått ett halvt år, jag ställer mig frågande om LR ens varit ute på fältet senaste månaderna och vad skall behöva hända innan de gör något mer? Vi har i tidningarna kunnat läsa att den livsfarliga drogen Fentanyl kommit till Åland. Det finns även drogrelaterade dödfall på Åland de senaste månaderna. I var och varannan polisrapport och i tidningarna står det att läsa om narkotikarelaterade brottsfall runt om på Åland.

I budgeten för 2017 för LR fram en satsning på ungdomens hus. Det gillar jag, även om jag inte förstår varför man placerar detta i Dalbo i norra Mariehamn, men det är en annan fråga. Det förebyggande arbetet är oerhört viktigt för att stoppa drogernas framfart på Åland. I satsningen ungdomens hus står det att läsa att ungdomspolisen kommer att finnas på plats 2-3 gånger i veckan.

Polismästare Hoikkala sade i en intervju att ungdomspolisverksamheten med sin förebyggande verksamhet är viktig men att de idag inte alltid kan lösgöra dem från ordinarie verksamheten med de resurser som krävs för ungdomsverksamheten. Jag får inte den här ekvationen att gå ihop när LR nu minskar polisens resurser. Det är oerhört viktigt att ungdomspolisen kan jobba aktivt för att i god tid få tag på de som börjar med narkotika, vad är annars vitsen med just ungdomspolisprojektet?

Det är fint med skrivningar och att uttala sig om satsningar på ungdomarna. ”Bekämpningen av narkotika är högt prioriterad” står det vidare i polisens inriktningsmål i budgeten, intressant, skall denna prioritering ske på bekostnad av annan övervakning och polisiärt arbete? LR skär vidare ner på sjukvården, samtidigt satsar man pengar på integrationsfrämjande projekt. När tänker LR på allvar agera mot narkotikans framfart på Åland, är personerna i polisstyrelsen lämpade för sitt uppdrag eller gör de bara som LR säger. Det är dags att vakna nu LR, komma ut på fältet och följa situationen noggrant innan det är försent.

Anders Holmberg
Företagare och politiker.

Öppet brev till regeringen

Vi inom Obunden Samling ser med oro på regeringens reformiver, som både tycks sakna planering, framförhållning och gränser.

Vi anser att man i första hand borde avvaktat den finska Social- och Hälsovårdsreformens (Sote-reformen) inverkan på de åländska kommunernas ekonomi, förrän man från regeringens sida skridit till åtgärder med större förändringar på hemmaplan. Dessutom bör regeringen ta ställning till om man skall, såsom staten gör, ersätta kommunerna för det inkomstbortfall som reformen kan innebära.

I stället har man, utan vetskap om följderna av Social- och Hälsovårdsreformen, beslutat om en förändring av landskapsandelssystemet, som för de flesta kommuner innebär betydande ekonomiska nackdelar, och som i de flesta fall kommer att innebära både försämrad lagstadgad kommunal service och skattöresförhöjningar. Regeringen har inte, trots vetskap om detta faktum, ingripit med förändringar i den lagstiftning som styr den kommunala servicenivån, vilket vi anser borde varit en naturlig följd av landskapsandelsreformen.

Den förra regeringen drev igenom en lag, KST-reformen (kommunernas socialtjänst), vilken stipulerar att kommunerna inom år 2017 måste samordna vissa verksamheter inom den sociala servicen, annars träder en lag i kraft som tvingar kommunerna att ingå i ett kommunförbund , vars uppgift blir att handha KST. De kommunerna som i dagsläget planerat att via avtal med andra kommuner ingå i gemensamma KST-områden, har dock inte från landskapsregeringen fått klartecken om att dessa åtgärder godkänns såsom uppfyllande av KST-lagens intentioner. Saken är av brådskande natur, och vi anser att här borde regeringen ta sig samman och komma med ett besked om hur man tänkt sig framtiden. Enligt vår mening blir ju lagen om KST verkningslös om kommunerna ingår i en större enhet, då alla kommunförbund kommer att upplösas såsom obehövliga, och de nuvarande kommunförbundens organisationsstruktur förändras. Dessutom har inte, vad vi vet, Omsorgsförbundets framtida organisationsform och kostnadsfördelning , i händelse av en kommunreform, utretts. Vilket vi anser att snarast borde ske.

Inte nog med detta. Regeringen har även långtgående planer på att via kommunsammanslagningar förändra kommunstrukturen på Åland. Trots svag landskapsekonomi har man från regeringens sida satsat ca 200.000 euro på ett konsultuppdrag, vars uppgift är att komma med förslag på hur den framtida kommunstrukturen på Åland skall se ut. Detta trots att kommunindelning i dag är en kommunal behörighet, som bör beslutas om av kommuninvånarna själva. Därför har man från regeringen sida nu beslutat att i ”brådskande ordning” ändra lagen så att landskapsregering och/eller lagting kan med enkel majoritet, besluta om att slå samman de åländska kommunerna till en eller några få, enheter. Enligt vår mening är beslutet synnerligen odemokratiskt, och saknar motstycke i det åländska samhället. Vi anser att en eventuell kommunsammanslagning borde föregås av rådgivande folkomröstning, där varje kommuns invånare enskilt borde få rösta om de anser att den egna kommunen bör ingå i en större enhet, eller inte.

Vi inom Obunden Samling har också noterat att regeringen Katrin Sjögrens reformplaner även har skapat stor oro bland de kommunalt anställda, då det från regeringens sida aviserats att kommunsammanslagningarna skulle innebära ekonomiska vinster i form av indragningar av tjänster och färre personalresurser. Risken är nu att många av de anställda söker sig till det privata näringslivets arbetsplatsutbud, vilket i förlängningen kan dränera kommunkanslierna på kunnig och välutbildad personal inom bland annat tekniska sektorn, ekonomifunktionerna, administration och den sociala sektorn. Vi befarar nu att kommunerna därför framledes kan få svårt att upprätthålla den lagstadgade servicenivån, på grund av att den erfarna och kunniga personalen föredrar att, på grund av den osäkerhet som råder inom kommunsektorn, byta arbetsplats från offentliga arbetsgivare, till det privata näringslivet, och att kommunkansliernas servicefunktioner måste upprätthållas med lägre kompetens än vad som i dag är fallet.

Vi inom Obunden Samling anser därför att regeringen Katrin Sjögren bör stanna upp i sin reformiver, och invänta Social- och Hälsovårdsreformens slutliga utformning, och dess inverkan på den åländska ekonomin. Redan KSTs införande är en ansenlig reform för kommunerna att genomföra. Därefter bör de åländska reformerna ställas mot varandra så, att de överlappar varandra, och inte som nu, verkar både planlösa och utan struktur.

Bert Häggblom (ob), Lars Häggblom (ob), Fredrik Fredlund (ob),
Ronald Karlsson (ob), Leif Borg (ob), Sven-Eric Carlsson (ob),
Anders Svebilius (ob), Runa Lisa Jansson (ob), Susann Fagerström (ob),
Dan Nyholm (ob), Janice Häggblom (ob),
Kerstin Renfors (ob), Gunnie Jansson (ob), Agneta Rydström (ob),
Gun Åkerback (ob), Anton Göthlin (ob), Bo Timonen (ob),
Kåre Hampf (ob), Ann Carlsson (ob), Stefan Jäkälä (ob),
Anders Holmberg (ob), Janis Zeimuls (ob), Carl-Gustav Flink (ob),
Christoffer Virtanen (ob), Sune Axelsson (ob), Raymond Renfors (ob)

En flyktingförläggning på Åland

Enligt uppgift skall Röda korset i samråd med landskapsregeringen anlägga en flyktingmottagning på Åland. Anläggningen är beräknad att ta emot ca 100 personer.
Av erfarenhet vet vi att flyktingarna gärna vill bo i tätorter, med närhet till affärscentra m.m. De fastigheter som landskapet äger som skulle kunna lämpa sig som förläggning är väl närmast Tullhuset i Eckerö och den nedlagda lantmannaskolans lokaler i Jomala. Ingen av dem ligger i närheten av en centralort, men där närheten till färjehamnen i Berghamn, och därmed ganska tät kollektivtrafik till Mariehamn, kanske skulle ge Tullhuset en viss fördel som plats för förläggningen. Fortsätt läsa En flyktingförläggning på Åland

Var är fördelarna med kommunsammanslagningar?

Det är idag mycket tal om kommunsammanslagningar från båda sidor av det politiska spektrumet på Åland och att dessa skulle föra med sig skalfördelar. Diskussionen och propagandan från tidningar och politiska partier är på den nivån att kommunsammanslagningarna skulle vara någon form av en helig graal. Det är bara de potentiella positiva effekterna av kommunsammanslagningar som lyfts fram men ingen lyfter fram varken negativa aspekter eller data som kan bestyrka de positiva aspekterna. Vad man därmed gör är att man bygger upp ett luftslott som både kan bli kostsamt ekonomiskt samt ödesdigert för lokaldemokratin.

Att slå samman kommuner leder inte automatiskt till att kostnader minskar bara för att kommunerna är större. Faktum är att det inte är okänt att det leder till ökade kostnader samt snabbare kostnadsökning vilket kan ses från undersökningar på fastlandet där statens ekonomiska forskningscentral VATT undersökt effekterna av kommunsammanslagningar sedan 70-talet. De undersökningar som skett där är ofta inte på grund av ekonomiska faktorer utan snarare för att de mindre kommunerna upplevt att de inte kan upprätthålla den servicenivå som behövs.

Detta är något som inte vore fallet på Åland i.o.m. det utbredda samarbetet som finns inom skola, äldreomsorg och socialväsende, än mera så efter att KST implementeras. Om man använder det ekonomiska argumentet för sammanslagningar istället så leder större kommuner till högre lönenivåer inom administration samt en harmonisering kring dessa nivåer. Detta i sin tur innebär ökade administrativa kostnader, inte minskade och därtill en snabbare kostnadsökning inom området. För att fortsätta på den ekonomiska aspekten så är ändå de administrativa kostnaderna en mycket liten del av kommunernas utgiftsposter i jämförelse med skola, äldreomsorg och socialväsendet i övrigt.

Då kan man ställa frågan: var är det ni som förespråkar kommunsammanslagningar tänker skära ned för att minska kostnaderna? Vilka skolor är tänkta att läggas ned? Vilka är de äldreboenden som skall flyttas eller läggas ned? Var ska de besparingar som utlovas komma från?

Det enda diskussionen om kommunsammanslagningar har som mål är att ta demokratiska rättigheter från de små kommunerna och centralisera dem till större orter, men fokus på Mariehamn. De utlovade besparingarna, om det finns några, kommer att komma på bekostnad av lokalservicen, försämrad personlig service och minskad konkurrenskraft för de tidigare existerande kommunerna då möjligheten för att kontrollera beskattningen och andra ekonomiska incitament försvinner.

Detta är vad som kan utläsas från resultaten av kommunsammanslagningar på båda sidor av östersjön.

Obunden Samling ställer sig emot de föreslagna kommunsammanslagningarna fram tills någon kan påvisa direkta fördelar med de föreslagna sammanslagningarna.

Christoffer Virtanen

Vice Ordförande, Obunden Samling

Vad sa jag egentligen i kommunfullmäktiges debatt i flyktingfrågan?

Ja, det kan man fråga sig när man läser i massmedia om hur diskussionerna kring ett eventuell flyktingmottagande i Saltvik gick till vid kommunfullmäktiges senaste möte. Här nedan relaterar jag vad jag egentligen sa i debatten.

Jag framförde att det inte i lag eller förordning är stadgat att flyktingpolitik och flyktingmottagande är en kommunal angelägenhet . Tvärtom, det är en utrikespolitisk fråga, och utrikespolitiken är en statlig angelägenhet. De kommunala politikerna är valda för att i första och främst ta hand om kommuninvånarna och deras behov av bland annat social service, omsorg, äldrevård, skolor, infrastruktur och så vidare, samt att förvalta kommuninvånarnas skattepengar på ett för invånarna förmånligt sätt. Flyktingpolitiken är en statlig angelägenhet och ingen kommunal fråga. Därför ansåg, och anser, jag att kommunen inte skulle ta emot flyktingar, utan att staten skulle ombesörja flyktingmottagandet via andra kanaler och organisationer, eller själva handha ärendet. Sedan skall kommunen i andra hand själklart hjälpa till med integreringen, på samma sätt som man gör med alla som flyttar till kommunen, men huvudansvaret för att ta emot flyktingarn och ombesörja deras välfärd bör ligga på staten.

Jag kan ändå omfatta att kommunen tar emot flyktingar om man prioritera de kristna kvotflyktingarna, då dessa lättare kan integreras i vårt samhälle bland annat via sina trosfränder inom församlingen. Dessutom skulle det vara i högsta grad behjärtansvärt att ta emot dem, då de kristna i de muslimska länderna lider svårt av förföljelse för sin tros skull. De förföljs av olika terroristgrupper, av vissa islamistiska grupper, och i många fall också av det egna landets övriga invånare.

Jag framhöll även att med tanke på att bland annat Finland sålt krigsmateriel i ”fredsbevarande syfte” till icke krigförande länder för många miljarder euro de senaste åren, vilket materiel sedan via olika vägar kanske även kommit krigförande länder till del, så kan jag förstå att Finland också kan känna ett moraliskt ansvar att ta hand om offren för sina ”fredsbevarande insatser”, men huvudansvaret för detta bör fortsättningsvis staten ta.

Jag har även efter fullmäktigemötet haft mailkontakt med biskop Björn Vikström i den här frågan, tyvärr stöder inte kyrkan i Finland sina trosfränder i deras svåra belägenhet i Mellanöstern på ett fullvärdigt sätt enligt min mening, vilket jag djupt beklagar. Kyrkan är inte längre den starka maktfaktor den var tidigare. Förr var det en röst att lyssna till, i dag ter sig kyrkan ganska svag och menlös, och mer engagerad i att försöka lösa sina egna interna konflikter, än att stå upp och värna om sina trosfränder i krigshärjade områden.

Väldigt litet av ovanstående synpunkter har framgått av massmedias rapportering från kommunfullmäktiges möte, där ändå representanter från båda lokaltidningarna jämte radion fanns på plats. Tyvärr ger detta ingen bra bild av hur massmedia på Åland behandlar sanningen, med en vinklad rapportering som gynnar de egna intressena, och utelämnar fakta som kan ge en mer nyanserad bild av frågeställningen. En medalj har två sidor, att visa endast den ena sidan ger inte en rättvis bild av medaljen.

Själv tar jag avstånd från denna typ av nyhetsrapportering, och kommer därför också att avstå från att debattera i de åländska tidningarna i fortsättningen, då det finns andra möjligheter att nå ut med sina åsikter.

Vi får inte låta oss skrämmas till tystnad av några få proffstyckare som vill sätta sin prägel på det åländska samhället, och bestämma vilka åsikter som är de rätta. Vi måste även i fortsättningen våga stå för våra åsikter även om de i mångas ögon är obekväma. Vi skall även i fortsättningen ha åsiktsfrihet här på Åland, och inte ha en kultur, där folk inte öppet vågar föra fram sina åsikter i rädsla för repressalier samt anonyma påhopp i tidningar och på sociala medier. Historien har lärt oss vart åsiktsförtryck leder.

Runa Lisa Jansson

Djurskyddslagen skyddar inte djur ?

Den åländska djurskydds lagstiftningen, precis som de flesta andra länders djurskyddslagstiftning, betonar djurens välbefinnande. Paradoxalt nog har detta inte inneburit nåt ökat skydd .
Lagen ger konsumenterna en känsla av rättssäkerhet men den skyddar inte djuren tillräckligt mycket. Vi konsumerar allt mer djur för smak, nöjen och för mode. Samtidigt reducerar lagen inte produktionen, utan snarare ger den människan en trygghetskänsla och en känsla av att djuren ges ett skydd.
Fortsätt läsa Djurskyddslagen skyddar inte djur ?