Värderade
Konsuler, fru lantråd
Vicetalmän, lagtingsledamöter och regeringsledamöter.
Bästa självstyrelsefirare och ålänningar.
Idag, den 9 juni 2021, firar vi att Åland fyller nittionio år. Vad som är speciellt i år är att vi nu också inleder ett år av firande inför Ålands självstyrelses hundraårsjubileum samt att om två veckor är det hundra år sedan Nationernas Förbund avgjorde Ålands statstillhörighet.
Vi börjar firandet i kölvattnet av den pandemi som drabbat världen. Detta festplenum genomförs med restriktioner och enbart nuvarande lagtingsledamöter, vår regering, landshövding och konsuler tillåts närvara. Men tack vare teknologi kan gemene ålänning delta över länk.
Det skulle varit en självklarhet att alla tidigare medlemmar i vårt parlament och regering samt allmänheten skulle haft möjlighet att delta här i plenisalen men så är nu inte fallet. När vi firar hundra år kommer vi förhoppningsvis att tillåtas sitta här utan munskydd.
Jag kommer i detta tal att göra en tillbakablick och beröra vår demilitarisering och den neutralisering som idag utgör grundstenarna i självstyrelsens internationella status. Samtidigt lade detta grunden till hur stor frihet vi skulle få att utveckla vår självstyrelse inom republiken Finland enligt givna löften internationellt.
Gruppledare från de invalda politiska partigrupperna i denna lagstiftande församling kommer tillsammans att beröra självstyrelsens utveckling under åren.
Jag anser att det är viktigt att vi en dag som denna påminns om vad våra företrädare åstadkom genom att aktivt arbeta för att säkerställa Ålands framtida lycka och välgång. Deras arbete lade grund för det vi har att utveckla.
Åland har alltid haft ett strategiskt bra läge. Det har nyttjats både inom handel och krig. Fram till 1809-år krig var Åland en del av Sverige, men föll sedan i ryska händer. Efter freden med Ryssland påbörjades uppbyggnaden av Bomarsunds fästning men hann inte färdigställas före engelska och franska kanonkulor raserade den stora anläggningen i samband med Krimkriget. I fredsslutet tillkom Ålandsservitutet 1856 vilket innebar att Åland demilitariserades och innebär att ingen militär närvaro och ingen fästning skulle få finnas här.
Innan fredsförhandlingarna inleddes erbjöds Sverige åter Åland men kung Oscar I föreslog istället en form av självstyre under England och Frankrikes beskydd. Detta lär vara ursprunget till dagens självstyrelse.
Genom Ålandsservitutet undanröjdes också det militära hotet mot Stockholm som Ålands strategiska läge innebar. Det som lättsamt brukar anges som att Ålands strategiska läge innebar att pistolen var riktad mot Svea rikes huvud.
När det ryska tsardömet vacklade under sensommaren 1917 hölls i största hemlighet en överläggning mellan företrädare för samtliga åländska kommuner vid Ålands folkhögskola. Där beslutade man unisont att man skulle begära en återförening med Sverige. Den största delen av Ålands befolkning hade också undertecknat en namninsamling för en återförening. Detta framfördes till den svenska regeringen och till kung Gustav V samt till regeringarna i Tyskland och Finland. Ålänningarna hänvisade till principen om folks rätt till självbestämmande som intogs i Nationernas förbund statuter och idag återfinns i FN stadgan.
Den svenska regeringen drev frågan om Ålands framtid med Frankrike och England. Sverige var som neutralt land inte inbjuden till fredskongressen i Paris, så man fick förlita sig på diplomater från England och Frankrike. Fransmännens ansåg till en början att Finland borde nöja sig med en förstärkt neutralisering av Åland och att Åland inte kunde nekas en folkomröstning om vilken stat man ville tillhöra.
Man lyckades inte komma fram till ett svar under konferensen, så istället beslutades att överföra frågan om forna Rysslands territorier till det som sedan skulle bli Nationernas förbund.
Den 28 april 1919 godkändes bildandet av Nationernas Förbund av fredskongressen. Detta fastställdes i Versaillesfördraget den 10 januari 1920.
Den nybildade staten Finland fick nu bråttom att stärka sin position i förhandlingarna och presenterade 1919 ett lagförslag om självstyrelse för Åland.
I regeringens proposition till Finlands riksdag nr 73/1919 framgår följande text:
”Icke dess mindre har bland den svenskspråkiga befolkningen på Åland i följd av bedriven agitation yppats oro med avseende å dess framtida öde och strävanden att med främmande krafters bistånd lösgöra sig från Finland, av vars svenskspråkiga befolkning densamma utgör blått en bråkdel.
I anledning av ovanförda omständigheter, ävensom för att utan dröjsmål avlägsna alla även i någon mån berättigade anledningar till missnöje har det befunnits nödigt att, utan att avvakta den allmänna organisationen av självförvaltning i högre grad, uppgöra ett särskilt lagförslag om mycket vidsträckt självstyrelse för Åland. Sålunda skulle ålänningarna tillförsäkras möjlighet att själva ordna sin tillvaro så fritt det överhuvud är möjligt för ett landskap, som icke utgör en självständig stat”.
Finlands riksdag godkände lagen i maj 1920 men ålänningarna var vid tillfället då inte intresserade av självstyrelsen. Ålänningarnas mål var klart och tydligt: Återförening med Sverige. Detta uppfattades av Finland som förräderi och Julius Sundblom och Carl Björkman häktades och fördes till Åbo anklagade för högförräderi.
1919 lät Nationernas förbunds sekretariat genomföra en inofficiell undersökning. Med anledning av den upprättade man ett förslag till demilitarisering och neutralisering av Ålandsöarna. Neutralisering innebär att Åland måste hållas utanför krig och militära konflikter.
Ålandsfrågan var under denna tid mycket känslig bland stormakterna. Man rekommenderade en finsk-svensk överenskommelse som skulle ge Åland en internationell status.
Under våren 1920 tillsattes en juridisk expertkommitté av Nationernas förbund. Denna skulle utreda huruvida Ålandsfrågan enligt folkrättsliga principer var en intern finländsk angelägenhet eller inte. Samtidigt utredde kommittén om Ålandsservitutet från 1856 var giltig eller inte.
Slutsatsen blev att Ålandsfrågan inte var en finländsk intern angelägenhet. Man kom fram till att rådet således hade behörighet att avgöra Ålands framtid.
En resolution om sin egen behörighet att avgöra frågan antogs av Nationernas förbund och man tillsatte därefter en kommission, den s.k. Rapportörkommissionen, vars uppgift blev att föreslå en rättvis lösning. I denna kommission beslutade man att Belgien, Schweiz och USA skulle ingå.
Kommissionens beslut låg i linje med det sekretariatet hade föreslagit. Det var sist och slutligen geopolitiska överväganden som avgjorde Ålandsfrågan. Man ansåg att freden och relationerna lättast kunde bevaras genom att Ålands nationstillhörighet tillkom Finland. Därefter skulle Finland och Sverige få komma överens om ytterligare garantier för att bevara ålänningarnas svenska nationalitet. Dessa garantier skulle därefter övervakas av Nationernas förbund främst genom den klagorätt som tillkom ålänningarna.
Den 24 juni 1921 fattade Nationernas förbunds råds beslut:
- Att suveräniteten över Ålandsöarna erkänns tillhöra Finland.
- Likväl kan världsfreden, de framtida goda förbindelserna mellan Finland och Sverige och öarnas egen välgång och lycka icke säkras med mindre (a) särskilda ytterligare garantier ges för öbornas skydd; och med mindre (b)
arrangemang vidtas för ögruppens icke-befästande och neutralisering.
- De nya garantierna, vilka bör införas i självstyrelselagen bör särskilt avse att
bevara det svenska språket i skolorna, att bevara jordegendomen i öbornas händer, att inom rimliga gränser begränsa rösträtten för nyinflyttade, samt att säkerställa utnämning av en landshövding som har befolkningens förtroende.
Därtill gavs i punkt 4 i beslutet uppdrag åt Finland och Sverige att överenskomma om detta.
Den 27 juni 1921 ingick Finland och Sverige ett avtal om Åland som går under namnet Ålandsöverenskommelsen.
Målet med detta avtal var att Sverige och Finland gemensamt skulle komma överens om garantierna för ålänningarnas svenska språk och kultur. I Ålandsöverenskommelsen fick Finland ett särskilt ansvar för att komplettera lagen om självstyrelse man hade erbjudit ålänningarna med garantier i syfte att säkra dess svenska språk, dess kultur och traditioner.
Ett exempel för Sveriges skyldigheter är att Sverige har ett ansvar att hjälpa ålänningarna bevara sitt svenska språk, bland annat genom att möjliggöra universitets- och högskoleutbildning för åländska studeranden.
Den självstyrelsestatus som vi erhöll för 100 år sedan har behållit sin starka position samtidigt som det egna legala och politiska handlingsutrymmet stagnerat på en nivå som i framtiden riskerar att urholka vår självstyrelse.
Vår självstyrelses yttre skal är mycket starkt men beträffande innehållet har vi en lång väg att vandra. Här riskerar vi att hamna efter våra nordiska självstyrelseområden som idag har större befogenheter att styra sin vardag än vad Åland har.
Det är nu viktigt att vi från åländsk sida under revisionen av en ny självstyrelselag arbetar för en lag som möjliggör ett större handlingsutrymme och som innebär en möjlighet till utveckling för ålänningarnas välgång och inte en självförvaltning.
Jag vill här uppmana alla att läsa forskningsapporten om Den åländska autonomins framtidsförutsättningar skriven av Bjarne Lindström och Göran Lindholm.
Rapporten har finansierats av Olof M. Janssons stiftelse. Olof M Jansson
var själv medlem i parlamentet under flera valperioder. Denna rapport har inspirerat mig till detta tal om självstyrelsen bakgrund som är viktig att minnas för att få styrka och kraft att utveckla vår självstyrelse.
Låt oss alla gemensamt arbeta för utveckling med orden oss väl och ingen illa.
Med dessa ord vill jag önska er alla en riktigt fin självstyrelsedag.